söndag 21 augusti 2016

Oskar Uncut: Bokskogsmilen

En liten del av denna resan handlar om att uthärda nervositet. Resans nervösa stunder handlar främst om att jag -med mobilen tryckt mot örat- lyssnar till telefonens monotona pipande. De allra nervösaste stunderna har varit när jag ringt till Björn Ferry, Sven-Åke Lundbäck och nu senast ultralöparen och den geniala föreläsaren Rune Larsson. Välkommen till Oskar Uncut, dagens avsnitt handlar om nervositet, en häst och en märklig vändning.

Beeep.. Tankarna snurrar. Beeep.. Hjärtat bankar. Beeep.. Munnen är torr. Bee.. "RUNE" hörs plötslig i andra änden. Jag sväljer hårt och presenterar svajigt mig och mitt ärende. Rune svarar något i stil med "Vad roligt att höra från er!" Någonstans här brukar nervositeten släppa. Så även denna gång och samtalet flyter på bra tills det får en oväntad närmast overklig vändning som jag ska be att få återkomma till snart. Först, nervositet.

Jag tror att min nervositet i detta fallet berodde på rädslan för att bli missförstådd, vilket indirekt hade lett till att döden skulle ha kommit mig lite närmre. Kanske är det så att många av de känslor som vi inte kan styra över bottnar i rädslan att komma närmre döden. I sociala sammanhang så handlar detta ofta om rädslan för att bli utstött från din flock och i förlängningen bli ensam. Då skulle dina överlevnads-odds kraftigt försämrats. När jag blir nervös brukar jag försöka peppa mig själv med att: "Detta kommer inte döda dig". Jag zoomar ut och tänker på hur obetydlig min känsla av nervositet är i det stora sammanhanget. Detta påverkar inte själva nervositeten men det ger kraft att uthärda den.



 Ibland är dödsrädslan mer påtaglig. Som idag när jag och Philip red (!!!) på hästen Indora tillsammans med Philips syssling Emelie som vi för övrigt har äran att bo hos (TACK). Det var läskigt och jag tänkte vid mer än ett tillfälle på olika definitiva slut för projektet, men även för mitt liv. Framförallt när vi skulle trava. Jag tappar balansen bakåt och drar instinktivt i tyglarna mot mig vilket innebär att jag också drar stackars Indoras huvud mot mig - vilket inte uppskattas. Indora studsar runt och jag känner mig som en rodeo-cowboy som gör allt för att hålla sig kvar. På något mirakulöst sätt lyckas jag stanna kvar uppe på Indora. Jag lever vidare och projektet fortsätter. Puh.


Philip fick till travet bättre.


Nu till den overkliga vändningen i samtalet med Rune:
"Ett ställe som ni verkligen måste besöka är Bokskogen, jag tror det ligger i Svedala kommun, det är helt fantastiskt, riktigt speciellt."
Hörde jag precis en av mina största idoler rekommendera mitt hemmaspår? Milen i Bokskogen betyder något alldeles särskilt för mig. Minnen från tiden när jag inte gillade att springa och kämpade mig runt på 55 minuter med rök från munnen i pannlampans sken. Minnen från varma sommardagar då jag sprungit som en gud och undrat om jag någonsin kommer att kunna springa fortare. Dessutom har bokskogen kommit att symbolisera min inre målbild, när vi kommer till bokskogen har jag kommit hem. Jag har utmanat Philip på en löpduell när vi kommer till Bokskogen. Först i mål vinner. Philips största fördel är att han är snabbare än mig. Min största fördel är att jag känner till varenda meter på rundan. Min förhoppning är glasklar, nytt personligt rekord. 




Simma lugnt, Oskar

1 kommentar:

  1. Intressant. Bokskogsmilen var även min viktigaste referens när jag gav mig ut i stora världen, både som motionsspår och som känsla för hur lång en mil är. Jag har till och med saknat den. Men den måste ju upplevas någon gång på våren när löven just har slagit ut! ;)  

    SvaraRadera