Det är kanske inte helt uppenbart vad vi menar när vi säger att vi söker Sveriges bästa motionsspår. Räknas till exempel vandringsleder som motionsspår? Räcker det att sträckan är skyltad med färgglada markeringar? För att klargöra ungefär vad det är vi söker kommer här fem allmänna kriterier som spåren bör, men inte måste uppfylla:
Det ska gå att följa spåret utan karta och utan förkunskap om dess sträckning. Helst hela vägen.
2. God framkomlighet
Spåret får gärna vara kuperat, sandigt, flisigt (med andra ord jobbigt), men det bör inte vara helt obanat. Upptrampade stigar är gränsfall.
3. Ingen vändbana
Vändbanor har sina fördelar. Ett bra sätt att pressa sig själv på ett långpass är att springa så långt man orkar i en riktning, då har man nämligen inget annat val än att springa lika långt tillbaka. Lite enformigt kan det däremot vara, och de bästa motionsspåren bjuder på mer omväxling än så. Det här kriteriet utesluter många vandringsleder.
4. Ingen motortrafik
Naturligtvis ska motionsspåret ha en egen "körfil" där motorfordon är otillåtna. I bästa fall har spåret ingen kontakt med motorvägen alls: Inga korsningar, inga passager längs med.
5. Lagom längd
Det är svårt att sätta en minimilängd, men ett bra motionsspår bör väl åtminstone vara längre än en klassisk friidrottsbana (400m). Det finns inte heller någon definitiv maxlängd, men runt 15km börjar det kännas mer som en vandringsled än ett motionsspår för vardagsbruk.
Håller ni med? Är kriterierna för hårda eller borde vi tvärtom ställa ännu högre krav på spåren vi besöker? Hör av er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar