Oskar Uncut: Tappat gnistan

Jag är trött på att klaga. De senaste inläggen har inte hållit samma kvalitet och gnista som seriens första inlägg. Jag brinner inte längre lika intensivt för att belysa resans och projektets baksidor. Välkommen till världens kanske sista Oskar Uncut som denna veckan handlar om hur trist det är att berätta om hur trist allting är.

Det är inget snack om att resans definitiva botten var när tältet rasade ihop en regnstormig morgon i Örebro. Tanken med Oskar Uncut har hela tiden varit att ge en mörk och ärlig bild av projektet. Kanske är det så att mina förväntningar stegvis trappats upp och jag till slut känner att jag aldrig kommer att kunna toppa det där inlägget som skrevs i bilen efter en hemsk natt och ett vidrigt uppvaknande. Det inlägget var det mörkaste och samtidigt mest uppskattade, mest lästa inlägget hitintills. The botten was helt enkelt nådd och Oskar Uncut blir inte bättre än det var då.

En av mina största hjältar - Ian Curtis

Den 18e maj 1980 begick Ian Curtin självmord. Han var sångaren i den ikoniska postpunkbandet Joy Division och hjärnan bakom den mörkaste musiken som världen någonsin hade hört. Kort efter att Ian och bandet spelade in deras i särklass största hit Love Will Tear Us Apart så hängde han sig. Detta var ett oerhört tragiskt men samtidigt ett definitivt slut på en karriär som nog inte hade kunnat bli bättre än var den var just då.

Dags att ge upp?

Min största hit heter Jävla Bergslagen och jag önskar att jag också hade tagit livet av Oskar Uncut när jag hade på känn att toppen av serien och resans botten var passerad. Jag har sedan dess tröttnat rejält på att krysta fram mörka och ärliga tankar på beställning och bloggseriens framtid är i nuläget väldigt oviss.

Om inte nästa vecka bjuder på ett ordentligt bottennapp så kommer Oskar Uncut för evigt att upphöra. Det är nu alltså dags för alla mina (högst eventuella) fans att sabotera resan så att jag får något att skriva om innan nästa söndag.

Annars, simma lugnt. För alltid. 

Oskar