söndag 18 december 2016

Julen har nått Jämshög!

Trakten kring vår författarlya är starkt präglad av bygdens stora arbetsgivare. Volvo i Olofström gick på sextio- och sjuttiotalet väldigt bra. Så bra att folk strömmade till orten och kommunen satsade stort på infrastruktur och bostäder. Detta kan man idag ett halvt sekel senare märka på kusligt överdimensionerade idrottshallar, badhus, bostadsområden; på förfallna gångvägar, skyltar och på ovanligt många asfalterade småvägar. Men det kanske tydligaste tecknet på sextio- och sjuttiotalens förgångna glansperiod är den tokhöga koncentrationen av mexitegelvillor. Ni vet de där vita kalkcement-tegelstenarna som blev omåttligt populära i Sverige samtidigt som reguljärflygen till Spainen och Kanarieöarna ökade explosionsartat på slutet av sextiotalet.


Ett riktigt praktexeplar! Hämtat från www.privatmaklaren.se/1959

Medelhavsresandet präglade svenska hus- och villaägares smak något oerhört, vilket 100 miljon sålda mexitegelstenar år 1970 vittnar om. Idag säljs troligen ungefär noll miljoner av sjuttiotalets trendigaste fasadsten. Husens omodernitet hindrar dock inte folk från att juldekorera sina vitglänsande medelhavsvillor och på så sätt "piffa opp dom litta". Detta görs frenetiskt och markerar julens intåg här i byn.


Bilden är hämtad från Wikipedia och visar befolkningsutvecklingen i centralorten Olofström de sista 100 åren.

Mexitegelhus eller inte, vi trivs väldigt bra här och det ska bli sorligt att lämna Jämshög. Innan vi lämnar vår författarlya finns det några saker vi vill bocka av på vår Bucket-list. Denna helgen har vi gjort två flugor på smällen (fniss) och avverkat det vi kallar en "Ultraweekend". Det har inneburit två ultralånga träningspass. Igår, lördag, 2x20km på banvallen mellan Olofström och Bromölla. Tanken var att vi skulle fika halvvägs men efter två mil fanns tack vare en felnavigering inget fik. Vi åt då en halv medhavd banan och satte fart hemåt igen. Tungt...

Idag så har vi sprungit runt sjön Raslången. Rundan bjöd på kuperad skogsterräng som sög musten ur mig, men inte ur Philip. Både idag och igår så påstod han -efter tre och en halv timmes löpning- att han inte var trött. Philip verkar vara urstark och sommarens motionsspårsspringande och höst/vinter-grundträningen verkar ha gett utdelning för hans del. Själv känner jag att jag halkat efter rejält sedan den förra månadens sjukdomsstrul. Trots våra olika fysiska förutsättningar så avslutade vi tillsammans denna vår Jämshögs-period med bravur. Vi har under vår "ultra-weekend" färdats 7,5 mil var. Det ni!


Nu väntar närmast julen. Min julafton kommer i år att bli speciell. Den 24:e december klockan 14.45 lyfter flyget som ska ta mig och mamma mot två härliga veckor i Kenya. För min del hoppas jag att det innebär att jag kommer kunna koppla bort bokprojektet helt. Boken är med mig i bakhuvudet hela tiden och det hade varit skönt med en liten paus ifrån det.
Philip har dock lovat att fortsätta jobba med utkastet till boken. Vi får se hur långt han kommit med det när det nästa vecka är hans tur att sköta bloggandet. 

Till er alla, från oss alla (mig och Philip), God Jul!

Oskar



1 kommentar:

  1. Nairobi är mörkare än svart. Håll er på vischan!

    SvaraRadera