Oskar Uncut: Jävla Bergslagen

OBS. Detta inlägget skrivs på botten av en mörk sjö och måste läsas i den kontexten.

Inför detta inlägget har jag haft lite prestationsångest. Jag har gått runt hela veckan och funderat på vad jag ska skriva om. Kanske de kalla nätterna i vindskydd och tält? Kanske om de gångerna som bilen inte startat? Kanske om att kameran har börjar strula? Kanske om sömnbristen som jag (men av någon anledning inte Philip) lider av. Idag klockan 06.14 släpper skrivkrampen totalt i vårt av Philip undermåligt och pösigt uppsatta tält som ger vika för det smattrande skyfallet. Jag står ostadigt på tre lemmar inne i det klaustrofobiskt trånga tältet och försöker hålla uppe möget (=vått tält på skånska) medan Philip packar ihop. Det droppar iskallt på min rygg. Den ena handen använder jag till att lyfta upp den kollapsade tältduken och den andra tar stöd i en pöl. Mina knän och fötter vilar mot den blöta sovsäcken som i sin tur vilar på den kringflytande luftmadrassen. I just detta ögonblick släpper alla spärrar, inspirationen flödar och jag passar på att smida medans järnet är varmt. Välkommen till det hitintills mörkaste avsnittet av Oskar Uncut.

Det har varit en tuff vecka för mig. Det känns som att kroppen har haft problem att absorbera all löpning och jag har varit tjurig. Jag har flera dagar i rad bestämt mig för att ta det lugnt och försöka att bara springa två korta rundor. Detta har dessvärre misslyckats. När löpningen går trögt blir livet svårt för mig. Eftersom mitt liv nu = det här projektet så blir även det jobbigt. Det är en svindlande tanke att vi inte ens har nått halvvägs. Det känns som att detta projektet pågått hela mitt liv och att det aldrig kommer att ta slut. Precis som ett 10km-lopp.
Men då undrar kanske du om det inte är ett fantastiskt, roligt och utvecklande projekt?
Jo, visst. Men den här veckan har det framför allt känts jävligt långt.

Jag har alltid älskat hösten. Den har varit min nystart. En frisk, sval skogsbris fylld av nya möjligheter. Den senaste veckan har vi fått en försmak av vad hösten har att erbjuda oss och förhållandet till min favoritårstid har blivit mer komplicerat. Det tydligaste hösttecknet är att det blir kallare. Det innebär att temperaturen i tältet (eller vindskyddet) sjunker genom hela natten. Antingen ser du till att vakna och klä på dig obekväma kläder eller så ligger du kvar, fryser och halvslumrar eftersom du är för trött för att orka ta tag i eländet. Detta har skapat ett sömnunderskott som jag konstant försöker få bukt med.

Höstregnen har jag alltid romantiserat. Då gärna bakom en fönsterruta och en kopp hett kaffe. Det är inte lika romantiskt när man varken har något kaffe eller fönster att gömma sig bakom. När man måste ut och springa, sätta upp tält eller laga mat och sedan även byta om, packa ihop tältet och diska. Hösten är - som så mycket annat - underbar i "rätt" mängd, men överdosen är överjävlig.

Om man ska försöka hitta en röd tråd här så tror jag att det är avsaknaden på måttfullhet som präglat föregående vecka. Ett tydligt tecken på detta kan vara det faktum att min bästa stund var när vi igår som omväxling fick kritik. Halleluja!
Blir inte en sådan här bok inaktuell väldigt fort? Borde ni inte satsa på en hemsida istället? Har ni kanske tagit er vatten över huvudet?
De kritiska frågorna från den rutinerade (och numer pensionerade) journalisten Claes Wahlberg var lika uppfriskande som en sval höstbris. Jag njöt av att försöka parera kritiken eftersom den bidrog till en slags balans. Vi blir ständigt väl bemötta och våra bokplaner så gott som alltid påhejdade med positivism. Det är jätteroligt - i rätt mängd. För mycket av den sortens medhårsstrykande tröttnar jag på. Därför är min uppmaning till alla er som orkat läsa hela vägen hit: Kritisera oss!

Om två dagar når vi vår 145:e kommun (Kil) och är därmed halvvägs igenom resan. Precis som ett väldisponerat 10km-lopp är det (förhoppningsvis?) som tuffast precis innan 5km-markeringen.
Varför gör jag det här? Kommer detta att hålla hela vägen? Hur ska jag orka?
Dessa frågor är i stunden omöjliga att finna bra svar till, men om man bara sätter den ena foten framför den andra och biter i, så brukar mållinjen mirakulöst nog uppenbara sig till slut. Jag satsar allt på att det är så även den här gången och att mållinjen hemma i Malmö till slut passerar under våra fötter.

Simma lugnt, Oskar.