Oskar Uncut - La Grande Finale

Efter 3 år, 2 månader, 12 dagar och 16 timmar fick till slut Forrest Gump nog. Efter 3 månaders hårt slit tog vår resa slut och det kändes märkligt nog oväntat och lite snopet. Det sista steget togs på Bulltofta Rekreationsområdes 5-kilometersrunda och så var det med det. “Hejdå Philip, vi ses i Jämshög.” Och sen brummade Philip iväg hem till Karlskrona. Det kändes konstigt att se bilen köra iväg - utan mig.

Fram till denna punkt har resan varit allt annat än snopen, den har varit galet händelserik och förvånansvärt äventyrlig. Vi har varit med om så sjukt mycket olika saker. Innan jag ger mig på att summera allt detta så skulle jag vilja rikta ett stort tack till Philip.

Du har stått ut med mig i tre månader i vått och torrt, ljust och mörkt, varmt och kallt - bokstavligt talat. Jag har lärt en del om mig själv på denna resan, men också mycket om dig. En av de sakerna som jag uppskattar mest med dig är att du aldrig verkar backa för en konversation, oavsett om den handlar om projektetet, filosofiska bekymmer eller om att ifrågasätta behovet av ordet "Spatial". Detta har kanske med din enastående förmåga att tänka klart och rationellt att göra. Om mig själv har jag lärt mig att jag i många situationer är väldigt disträ. I Hedemora så kastade jag in båda bilnycklarna i bilen och smällde igen den förhandslåsta dörren.

Jag hade precis packat bilen färdigt och vi skulle påbörja dagen. "Philip, det har hänt en skitjobbig grej". Det är helt tyst innifrån toaletten som Philip befinner sig på. "Jag har låst in båda bilnycklarna i bilen". Tystnad. Jag fantiserade om Philips ansiktutryck och tankar där inne på toaletten, högröd, svärandes och kokandes av ilska. När Philip kommer ut är han helt lugnt och saklig. Han inser vad vi behöver göra (ringa försäkringsbolaget) och föreslår även att vi ska ta en "Pet-shame" bild på mig. Roligt tyckte vi och även ni visade det sig, det blev en facebook-succé. Jag fick en aha-upplevelse och insåg följande; att inte låta sig styras av negativa känslor vid motgång kan ge fantastiska konsekvenser. Så vänder man motgång till framgång. What`s Important Now? WIN!

Andra exemel på mina disträa sidor: Jag tappar namnet på folk efter 5 sekunder, jag blandar ihop platser, jag säger höger när jag menar vänster (irriterande i trafiksituationer), jag är duktig på att få saker och ting att försvinna och jag hanterar knivar på ett högst riskfyllt sätt. Med allt detta i åtanke är jag väldigt glad att du stod ut, tack Philip.

Tack Philip!

Som jag var inne på tidigare så har denna resan varit fullspäckad med upplevelser av olika slag. Detta är den mest innehållsrika sommaren jag någonsin har haft och förmodligen någonsin kommer att ha.

För alla gånger vi inte haft en aning om vart vi skulle spendera natten och till slut rest vårt tält på suspekta platser. För alla gånger vi sprungit vilse och svurit åt det satans motionspåret. För alla gånger vi förlorat The Game. För alla saker vi tappat bort. För alla gånger gps:en trott att bilen kunde simma. För alla hundar som vi träffat och som du förälskat dig i. För alla nya dörrar vi knackat på. För alla nervösa telefonsamtal vi genomlidit. För alla gånger vi varit med i radio och lokalpress. För allt bröd vi ätit och för alla kilo Brieost vi slukat. För alla kalla, mörka nätter i vindskydd. För varenda jävla mygga och knotthelvete vi slagit ihjäl. Vi klarade det! Nu är vi äntligen i mål.

Resans allra första natt spenderades här!

Att under en sommar få träffa så många olika människor och sätta sig in i så många och olika livssituationer har varit både intressant och givande. Det är nästan alltid i dessa mötena som humöret har vänt och motivationen har återvänt. Som när vi träffade Fabrizio, den värmländska italienaren som sa att vi kunde tälta vid deras klubstuga och som fnissande förvarnade oss om den “lilla” vaktmästaren som mycket riktigt uppenbarade sig påföljande morgon. Allvarstyngd och mycket bestämt bad han mig att “säga åt min pappa (Philip) att flytta bilen”. Jag kunde inte hejda mitt skratt då och skrattar fortfarande inombords åt det minnet.

Vi har även träffat kisande yoga-gurus mitt ute i ljusa skogar, festande genomsympatiska tonåringar mitt i mörka skogar, stavgångande pensionärer i ödsliga myggträsk, sexproffessorer, kommunpampar, spjutkastande OS-hopp, piloter, dokumentärfilmare, psykologidoktorander, förskolelärare, konspiratörer (Jehovas Vittne finansierar tydligen IS:s terror), bönder, eldsjälar, skidskyttestjärnor, armbryterskor, ännu flera eldsjälar, snickare, tidningsredaktörer och en djävla massa krutgubbar som sprungit milen under 30 minuter. Tack för att ni gjort resan så innehållsrik.

En av krutgubbarna som aldrig lyckades komma under 30 minuter på milen. De 13 sekundrarna och 8 tiondelarna som saknades till den magiska gränsen retar honom fortfarande.

Jag inser nu att det finns så oerhört mycket mer jag skulle vilja berätta. Det hade inte varit några problem att fylla en bok bara om själva resan. Till exempel så har vi fått höra många otroliga historier. De två historierna som jag tydligast kommer ihåg är dels historien om Vildhussen som orsakde den största naturkatastrofen någonsin i svensk historia och berättelsen om den danske marathonlöparen på träningsläger i svenska fjällen som till slut fick nog av att snubbla i myrarna. "FOR SÄTÄÄÄN!" vrålade han och åkte hem till Danmark.

Den efterföljande rättsprocessens 200-åriga varande saknar motstycke i svensk historia. Bildkälla: http://www.sevardhet.se/wp-content/uploads/2009/01/IMG_0529.jpg

Det finns vissa mäniskor som jag vill tacka extra mycket. De personerna som allra först dyker upp i mitt huvud är Per-Anders Persson och Birgit Dahlström. Kanske för att det var precis i början av resan som vi träffade er. Mer troligt är nog att den godheten och givmildheten som ni visade oss satte så djupa avtryck. Ni lärde mig att om man är snäll och givmild så får man oerhört mycket tillbaka. Jag hoppas att vi ses igen. Jag vill också speciellt tacka alla er som öppnat upp era hem för oss. Det har varit otroligt häftigt och inpirerande att få inblick i så många olika typer av liv och vardagar: småbarnsföräldrarna, ungkarlarna, pensionärerna, karriäristerna och dom som enligt alla andra "inte gör något vettigt". Jag är fortfarande förundrad över all godhet som drabbat oss under resan. Tack till alla er som bidragit till denna känslan. Jag hoppas och tror att ni vet vilka ni är.

Per-Anders Perssons föräldrahem som vi fick spendera resans andra natt i.

Philip har kommit fram till att han vill bli arborist och jag vill bli pilot. Innan dess ska vi tillsammans bli författare. Att förlags-branchen är hård har vi fått höra både en och tio gånger. Detta är något som vi nu kommer att få erfara. Vi kommer oavsett att fortsätta jobba stenhårt för att förverkliga våra idéer. I det närmaste väntar nu några lugna dagar för att sortera intrycken och kanalisera alla idéer och tankar som vi har och staka ut en plan för bokens exakta utformande. Tack alla er för er inspiration, för allt stöd i form av boende, pengar, mat, tips, kontakter och idéer. När jag ser tillbaka på resan så är nog de ljusaste stunderna de gånger som ni visat ert stöd. Det är ingen tvekan om att det låter klychisgt men allt ert stöd har betytt väldigt mycket. På riktigt. Tack.

För sista gången vill jag uppmana er alla till att simma lugnt, Oskar Jensen.